Publicerad som Bladh, G (2002) Kulturella förändringsprocesser i Värmlands-Solörs Finnskog. I Engen, T. O. (red) Kulturell identitet og regional utveckling. Rapport fra en forskningskonferanse. Högskolen i Hedmark. Rapport nr 8 – 2002. Hamar, 131-145.
Vi har olika bilder av Finnskogen och skogsfinnarna. Idag dominerar kanske bilden av finnarna som storsvedjare med stora rågskördar under 1600-talet. En annan bild är fattiga finntorpare på tiggarstråt i bygden under 1800-talets nödår. En tredje bild är motti och fläsk på hembygdsgården. Dessa bilder är olika konstruktioner och perspektiv, olika sätt att se på Finnskogen. De är samtidigt historiska tidsbilder av en föränderlig värld, och går i stor utsträckning att beläggas med hjälp av historiska källor (Bladh 1995). Sådana historiska tidsbilder kan emellertid också nyanseras. De flesta svedjorna var små, och de riktigt stora fanns bara några få decennier under kolonisationsskedet i mitten på 1600-talet. Skogsfinnen var knappast heller den lycklige ekologiske vilden som vi ibland kan framskymta. Rika finnar fanns också, ibland var den sociala skillnaden mellan finnar väl så stor som mellan finnarna och de svenska eller norska bönderna. Nävgröt fick sin stora renässans och spridning som skogsarbetarmat under 1800-talet i en kultur som i liten utsträckning betonade etniska drag.
När det gäller frågan om skogsfinnarnas kultur blir det viktigt att modifiera ett förenklat nu/då perspektiv. De olika tidsbilderna pekar på samhällsförändringar och kontinuerliga kulturella processer. ”Kultur” bör här ses som något praktiserat, dynamiskt och föränderligt, och inte något essentiellt givet. I det följande skall jag introducera temat kulturella förändringsprocesser med hjälp av exempel tagna i huvudsak från den värmländska Finnskogen under 1800-talet. Denna tematik är del av ett hittills outvecklat kunskapsfält, som innehåller många spännande dimensioner för fördjupad forskning.
Mycket av skogsfinsk kultur är alltså i praktiken en blandkultur präglat av mötet mellan det finska-svenska och norska, som jag här vill kalla en Finnskogskultur. Musikforskaren Timo Leisiö har t.ex. studerat musiktraditionerna och hittat mycket små spår av något arkaiskt finskt arv (Leisiö 1995). Polskor, fiol och dragspel var nykomlingar i ett sammanhang, där Finnskogen främst kan ses som en del av en större mellanskandinavisk skogskultur.
Konstans och förändring – traditionellt och modernt
På Finnskogen hittar man en ibland paradoxal kombination av konservatism och nymodighet. Nya försörjningsmöjligheter som timmerhantering eller potatisodling kom relativt snabbt i bruk, samtidigt som vissa andra kulturelement verkar ha förändrats ytterst långsamt.
Anknytningen till omvärlden har förstås varit en viktig faktor för förändring. Timmerhanteringen och på sina håll etablering av järnbruk kom att förändra försörjningssituationen påtagligt. Sociala förändringar bland gruppen finnar kan vi också iaktta. Omformandet av rökstugan till en parstuga med svenskstuga eller övergång från finnplog till svensk plog är sådana konkreta exempel med anknytning till den materiella kulturen.
Med det fanns alltså också konstans. Den värmländska svedjetekniken förändrades relativt lite i jämförelse med utvecklingen i Finland. I östra Finland hade bl.a. skattläggningssystemet skapat förutsättningar för ett fortsatt svedjebruk (Bladh 2000). Bristande skogstillgångar gjorde att rotationstiderna mellan svederna blev allt mindre, och situationen ledde till teknikutveckling inom svedjebruket. På 1820-talet försökte Carl-Axel Gottlund förmedla en expert som skulle kunna föra över en vidareutvecklad svedjeteknik från Savolax till Finnskogen. Försöket att genomföra denna innovationsöverföring misslyckades. Experten blev sjuk, men Gottlund hade också missbedömt förutsättningarna i Värmlands-Solörs Finnskogar rejält. Konkurrensen med den allt viktigare skogsnäringen, de i Värmland pågående skiftesreformerna som kom att inskränka tillgängligheten av utmarksresurserna och tillkomsten av potatisodlingen var några sådana.
Den finska språkvärlden och världsbilden vi möter i många uppteckningar visar också på konstans. Läsningarnas och rundiktningens specifika form var en av orsakerna till detta. Gottlund hade med sig den finske forskaren Gannanders bok Mythologica Fennica till Finnskogen 1821 och på besök i Norra Röjdåsen i Östmark läste han ur den för dem (Gottlund 1986). Vid en jämförelse kan han identifiera åtskilliga gemensamma bruk och sedvänjor som fortfarande levde på Finnskogen vid denna tid. Den centrala roll magin hade som en praktisk kunskap framträder här som en självklar del av vardagslivet. ”Emellan Tomasdagen och Loppiainen (Trettondagen) hugges intet ved i hela Vaissila (Nordviggen) by, på det korna ej må bliva halta, på samma sätt aktar man på dem att de ej på spånor och spånhögar för samma orsak” (ibid, s.306). Men redan på 1820-talet talades om vad ”de gamle” på Finnskogen gjorde: ”Karhunvakkoja (björndagar) brukades fordom mycket firas vid björnfester, nu har man avlagt det” (ibid, s. 306).
Oskar i Purrotorp, Röjdåfors som jag intervjuade tillsammans med Einar Wiger från Grue Finnskog i slutet på 1980-talet, berättade bl.a. om Puro-Johan, en av de sista vismännen i Östmark. På frågan om varför de gamla märkena och läsningarna inte praktiserades längre hade Puro-Johan sagt: ”det finns inget pyhä (fi. heligt) längre”. Det finska språkets försvinnande innebar också att påtagliga delar av den gamla skogsfinska världsbilden inte fördes vidare längre. Språkanvändningen var i sig knuten till vissa specifika praktiker som kom att förändras.
Ofta förklaras den konservativa karaktären och vidhållandet av det gamla på Finnskogen som enbart en fråga om isolering i de djupa skogarna. Jag är tveksam till en sådan förklaring. Från källorna kan vi notera stora kontaktytor för handlande finnar i Kristiania eller vid Vänerstäderna på 1600- och 1700-talen. Gottlund får t.ex. sitt första möte med människorna från Finnskogen på en marknad i Karlstad 1821, när han träffar finnar från Gräsmark och räddar en överförfriskad finne från arresten (Gottlund 1986). Dessa var i Karlstad för att sälja näver, som bl.a. användes som taktäckningsmaterial och var en viktig handelsvara. Sådana marknadsplatser hade alltså varit en viktig del av skogsfinnarnas vardagsliv allt sedan 1600-talet.
Isolering måste alltid sättas i relation till det faktiska samhälle som studeras. Det var t.ex. introduktionen av järnvägar under andra hälften av 1800-talet som gjorde områden utan järnvägar isolerade. För det andra har områden i norra Skandinavien under lång tid organiserat och diversifierat sina ekonomier på ett sådant sätt att upprätthållandet av kontakter över långa distanser snarast kan ses som en överlevnadsstrategi, t.ex. under tidigmodern tid. På det sättet kan en alltför okritisk användning av binära och dualistiska begrepp som traditionell och modern inte upprätthållas. I områden som Finnskogen kan man som jag varit inne på istället finna många paradoxala aspekter på kategorierna modernt och traditionellt.
Bilden av Finnskogen
Skillnaden mellan skogen och bygden står för något materiellt reellt men också för en metaforisk skillnad, där kontrasterna kan spelas ut. En läsning av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga ger exempel på detta (Lagerlöf 1891). Här bryts det föreställda landskapet kring Fryksdalen och Lövens sjö mot de stora skogarna i norr. Selma skriver om den försupne prästen Gösta Berling i början av boken: ”en kall dag i december kom en tiggare vandrande uppför Broby backar. Den stackaren hade haft sin dröm, där han hade gått och tänkt på de stora skogarna norr om Löven, på de stora finnskogarna. Här nere i Bro socken, där han nu färdades utmed sundet, som binder samman Övre och Nedre Löven, i dessa rikedomens och glädjens ryktbara trakter, där herrgård ligger vid herrgård, bruk vid bruk, här var honom varje väg för tung, varje rum för trångt, varje bädd för hård. Här måste han bittert längta efter de stora, eviga skogarnas fred. Här hörde han slagor dåna på varje loge, som om säden aldrig kunde bli sluttröskad. Timmerlass och kolryssar kommo oupphörligt ner ur de outtömliga skogarna. Ändlösa malmforor drogo fram på vägarna i djupa spår, som hundratal av föregångare filat upp. Här såg han slädar, fyllda med åkande, ila mellan gårdarna, och det tycktes honom, som om glädjen hölle tömmarna och skönhet och kärlek stode på meden. Å, vad den stackaren gick där och längtade upp till de stora, eviga skogarnas fred.” (ibid, s. 15)
Att Finnskogen under 1830-talet, då Gösta Berlings saga sägs utspela sig, hade en väl så stor befolkning som slättbygden och knappast var någon isolerad vildmark förtar inte den metaforiska styrkan i jämförelsen. Exemplet visar också att Finnskogen som del i bilden av regionen Värmland eller som den kontrasterande förutsättningen för bilden av den omgivande bygden är värd att studera mera i detalj.
En kulturhistorisk genomgång visar att finnarna hade åtskilliga kulturella särdrag jämfört med svenskarna och norrmännen, men hur en sådan bild framträder i vardagslivet är i högsta grad relationellt konstituerat. Språkforskaren Salminen (1905) får t.ex. höra hur bilden av den trollkunnige finnen odlas i svenskbygden, samtidigt som den skrattas åt bland finnarna, men också utnyttjas i samspelet med de andra. På detta blir alltid självbilden kopplad till relationen med den andre: ”Vi vet vad de säger om oss, och skapar vår egen bild av oss själva utifrån detta.”
Kulturell förändring och identitet
En hittills outvecklat forskningsområde som behöver lyftas fram är frågan om vad som hände under 1800-talets assimilerings- och ackulturationsfas på Finnskogen. Det finns anledning att se relationerna mellan majoritets- och minoritetsbefolkningen som en komplex och dynamisk interaktion. Etnicitet kan betraktas som en gruppbaserad social identitet, som dels upprätthålls genom ”vi och dom” kontraster dels sammanhänger med ett gemensamt fält för interetniska diskurser och samhandlingar (Hylland Eriksen 1993). Etnicitet har en tydlig processuell karaktär. Det finns skäl att anta att skogsfinnarna i stor utsträckning hade en språkbaserad identitet, som kom att sammankopplas med en territoriell identitet. Då den skogsfinska befolkningen aldrig kom att kontrollera några sociala institutioner utanför det egna hushållet blir det betydelsefullt att studera de faktorer och processer som gjorde att finskspråkliga nätverk så länge kunde existera inom vissa områden, som t.ex. i Värmland fram till början av 1900-talet. Dessa frågor är än så länge mycket litet studerade (jfr Talve 1986). Här kan studier av hushållen och giftermålsmönster ge viktiga förklaringar till kontinuiteten i dessa nätverk. En central frågeställning blir här i vilken mån giftermålen var etniskt bundna. På delar av Finnskogen fanns t.ex. begreppet ”finnadel” etablerat. Detta innebar att man ansågs hålla sig för sig själva, och gifte sig inom gruppen. Det blir vidare viktigt att undersöka om och hur olika försörjningsprojekt kunde vara organiserade efter etnisk tillhörighet. Under 1800-talet karaktäriseras flera av de olika finnbygderna av en tydlig social differentiering, som förstärks genom den snabba befolkningsökningen (Bladh 1995). Det finns en del som pekar mot att det finns påtagliga samband mellan etnisk och social stratifiering på Finnskogen. Samtidigt är det bland de obesuttna grupperna som finska språket försvinner först.
Handelman (1977) har pekat på hur etnicitet kan fungera på olika nivåer som socialt organiserande företeelse. Han skiljer mellan a) den etniska kategorien, b) det etniska nätverket, c) den etniska sammanslutningen respektive d) det etniska samhället. I de skogsfinska bosättningsområdena framträder särskilt kategori b som betydelsefull. Finskspråkliga nätverk kan framförallt knytas till hushållet och familjen. Kvinnorna som traditionsbärare blir viktiga att studera här. De externa processer som kom att omforma finnbygderna sammanhänger med hur områdena länkas samman med svenskspråkliga nätverk i form av expanderande ekonomiska produktionssystem som järnbruk och timmerhantering samt sociala institutioner och funktioner inom nationalstatens ram som kyrkan och folkskolan. Kraftig befolkningsökning följd av migration och arbetsvandring förändrar också den demografiska situationen på t.ex. Finnskogen (Edin 1910).
C.A Gottlunds verksamhet på Finnskogen på 1820-talet är viktig i sammanhanget på flera sätt (om Gottlund, se Tarkiainen 1993). För det första har Gottlund efterlämnat ett rikt källmaterial för studier av situationen i Värmland-Solörs finnbygder vid denna tid. Vidare innebar Gottlunds verksamhet i sig en etnisk mobilisering (Godö 1975). Denna kom symboliskt att manifesteras genom den vandring till riksdagen och kungen i Stockholm, som tolv utvalda skogsfinnar gjorde 1823. En genomgång av vilka som skrev på hans petitioner om etableringen av ett skogsfinskt härad visar dock att uppslutningen runt Gottlunds idé inte var total. Åtminstone på svenska sidan saknas flera finska gårdsägare och bönder.
Gottlunds vision om ett skogsfinskt härad skulle ha format etniska inkorporationer på Handelmans nivå c och d om de genomförts. Istället formades ett antal nya institutionellt svensk-språkiga socknar. Som en av de sista nya socknarna tillkom år 1872 Nyskoga socken. Befolkningen bestod då förutom prästfamiljen och klockaren av uteslutande finsktalande familjer och hushåll (jfr. Wiklund 1902). Nyskoga blir här intressant ur ett språkbytesperspektiv, då befolkningen efter svenska språkets genombrott inte fick någon tydlig värmländsk dialekt. Inflytandet från skolan, och sedermera pressen, innebar att deras svenska fick starka riksspråkliga inslag (Broberg 1973).
En skogsfinne från Röjden i Södra Finnskoga skriver på 1880-talet (Segerstedts samlingar, Antikvariskt-topografiska arkivet, Stockholm) att Gottlunds aktiviteter i praktiken påskyndande integrationen genom att berättelserna om det fantastiska Stockholm och om upplevelserna av storsamhället som skogsfinnarna tog med sig därifrån gjorde att stora delar av eliten gav upp sin finska tradition. Finnskogen under andra hälften av 1800-talet var i stor utsträckning ett samhälle under stark press. Att finska språkets status var dåligt, och att få unga ville lära sig språket på 1880-talet framgår ur uppteckningarna som Segerstedt gjorde. Från flera källor kan vi också se hur det finska språket inte fick talas i skolan eller i vissa officiella sammanhang. I Adolf Noreens ordbok över dialekten i Fryksdalen återfinns verbet ”att finska”, vilket betydde ”att prata strunt” (Noreen 1878). Vi har mycket få beskrivningar gjorda av skogsfinnarna själva från denna period, men antydningar finns att finnarnas egna självbilder var komplexa, mångtydiga och motsägelsefulla under denna period av snabb förändring.
Försörjning och moderniseringsprocesser
En viktig förändringsfaktor var skogsbrukets expansion. Ett exempel från hemmanet Avundsåsen i Södra Finnskoga visar hur några välmående gårdar på 1850-talet något decennium senare praktiskt taget var utraderade. I den första gården var äldste sonen noterad som avflyttad till Ragunda i Jämtland som en del av de arbetsvandrande skogsarbetarna. I en annan gård hade familjen flyttat till USA. I en av de södra gårdarna fanns sonen senare på lantbruksskola i södra Värmland och fick anställning som rättare vid en gård i Molkomstrakten. Avundsåsens gårdar hade köpts upp av timmerhandlande norska bönder bl.a från Elverum. Inom skogshanteringen fanns många exempel på sådana norsk-svenska relationer som skulle vara värda att studeras ytterligare (Bladh 1995). Den norska Finnskogen hade alltsedan senare hälften av 1600-talet ekonomiskt varit en del av det norska timmerhandlande borgerskapets resursbas. På den norska Finnskogen hade upplösandet av det Ankerska fideikommiset och möjligheterna för de lokala bönderna att genom Gottlunds insats få köpa sina gårdar på 1820-talet skapat delvis andra förutsättningar för förändringsprocesserna under 1800-talets senare hälft.
Skogens ökande värde gav utrymme för skogsspekulation och handel med marken. För vissa skogsfinnar i både Sverige och Norge formade detta förutsättningar för att befästa rika och stora gårdar. För andra blev detta istället grundplåten för reskassan och amerikabiljetten. Prästen Nylén beskrev situationen i Nyskoga på 1880-talet. Efter att först ha beskrivit hur vissa tidigare fattiga gårdar numera var välskötta och blomstrande på grund av den ökande skogshandeln fortsätter han: ”Ett motsatt förhållande eger dock rum med den jord, som råkat i norrmäns händer, i det att den öppna jorden lägges igen, höet köres åt skogarne, husen ruttna ned och skogen ända till de minsta dimensionerna avverkas varav och följden varit, att exempel på skattevrak av hemman förekommer” (Segerstedts samlingar). Redan på 1830-talet hade i sin tur svenska skogsbolag köpt jord i Trysil och runt sjön Rögden (Bladh 1995)
En brytpunkt i skogsbruket i Värmland kom i början av 1900-talet när skogsbolagens uppköp kraftigt påverkade bebyggelse- och befolkningsstruktur på Finnskogen. I Norrland hade den s.k. bolagsförbudslagstiftningen börjat verka 1906, efter en längre tids debatt om regionens framtid. Frågan gällde om en geografisk arbetsdelning skulle etableras: Skulle skogen användas för industriändamål eller som resursbas för småbruk? Frågan kom sedan flitigt att diskuteras i ett värmländskt sammanhang under 1910-talet, och det hårda trycket på Finnskogen var här särskilt uppmärksammat (Jordfördelningen i Värmlands län 1913). Idéhistorikern Sverker Sörlin har beskrivit hur ”Norrlandsfrågan” kom att beröra människors hållning till det moderna och moderniseringsprocessen (Sörlin 1988). Småbrukare, skogsarbetare, vänstersocialister och konservativa förenades i en kritisk attityd till denna snabba förändringsprocess, och vi kan följa samma processer i Värmland. 1917 beslutades om att utvidga bolagsförbudslagstiftning i Värmland. Då hade dock åtskilliga finnbyar på värmländska sidan tömts på sin befolkning. Skogsmarkerna hade blivit viktiga råvarukällor för den växande värmländska skogsindustrin.
Finnskogskulturen som del av ett medierat kulturarv
När den nya tidens svenska finnättlingar som Olov Olovsson, Bror Henriksson (Finneskog), och Axel Fritiofsson etablerar tidskriften Finnbygden på 1920-talet är deras perspektiv att se tillbaka på ett försvinnande kulturarv som gått under i moderniseringsprocessens kölvatten. Här är det unga aktivister engagerade i fackföreningsrörelse och den begynnande hembygdsrörelsen, som i spalterna samtidigt presenterar material om esperanto och veganism i en intressant blandning av humanism och civilisationskritik. För dessa aktivister är det dock inte aktuellt att mobilisera sina intressen på finsk etnisk grund. Från brevdiskussioner i Olov Olovssons brevsamling (Torsby Finnkulturcentrum) kan man t.ex. se att frågan om att lära sig finska inte är prioriterad. Istället ser aktivisterna sig som svenska och norska medborgare med ett särskilt historiskt arv att förvalta. Tidskriften Finnbygden gavs ut i elva nummer under 1920-talet, för att sedan ta en längre paus. Den kom sedan från 1947 till 1974 att ha en central roll som en medierad traditionsbärare för Finnskogen. Andra viktiga insatser var Värmlands läns landstings insatser och initiativ för bevarandefrågor kring finnkulturen under början av 1950-talet samt bildandet av Värmlands-Solörs finnkulturförening 1958. På norsk sida kom författarinnan Åsta Holth och hennes böcker samt etableringen av evenemanget Finnskogedagene i Svulrya på Grue Finnskog att ha en central roll. I spåren efter att huvuddelen av de sista finsktalande i området gick ur tiden på 1960- och 1970-talen, kan också ett ökande intresse för Finnskogen märkas från slutet av 1970-talet. Detta intresse har också på olika sätt inneburit en revitalisering och mobilisering av det finska kulturarvet i frågor om lokal historia och släktforskning, kulturmiljöarbete och utveckling av museer, turismaktiviteter och lokal utveckling.
Frågor om identitet och samhällsförändring är ett mycket aktuellt tema där skogsfinnarna och Finnskogen ger intressanta studiemöjligheter av interaktionen mellan majoritets- och minoritetskulturen. Riksgränsen mellan Sverige och Norge ger en ytterligare dimension på dessa intressanta frågor. Således kan vi studera den nationaliseringsprocess som synen på skogsfinnarna liksom skogsfinnarna själva på ett ofta komplext sätt är en fortgående del av alltsedan 1809 och 1905. Ett aktuellt sådant exempel är att gruppen skogsfinnar blir sedda som en nationell minoritet i Norge, men inte blir så på den värmländska sidan i Sverige. Vad innebära sådana olika pågående nationaliseringsprocesser för frågor om kulturarv, kulturell förändring och identitet på den svensk/norska Finnskogen idag?
Referenser:
Bladh, G. (1995) Finnskogens landskap och människor under fyra sekler – en studie av
samhälle och natur i förändring. Göteborg.
Bladh, G. (2000) Savolaxare i rörelse på bägge sidor Bottenviken. Ymer årg. 120, s. 24-40.
Broberg, R. (1973) Språk- och kulturgränser i Värmland. Uppsala.
Broberg, R. (1988) Finsk invandring till mellersta Skandinavien. Karlstad.
Edin, K.A. (1910) Fryksdals härad i Värmland. Emigrationsutredningens bygde-
undersökningar. Emigrationsutredningen bilaga VIII.
Godö, H. (1975) Grue Finnskog: Etniske aspekter ved sosio-ökonomisk utvikling. Opubl.
hovedoppgave i etnografi, Universitetet i Oslo.
Gottlund, C-A. (1986) Dagbok över mina vandringar på Wermelands och Solörs finnskogar
1821. Gruetunets museum.
Handelman, D. (1977) The organization of ethnicity. Ethnic Groups vol 1.
Hylland Eriksen, T. (1993) Ethnicity and nationalism. London.
Jordfördelningen i Värmlands län och därmed sammanhängande förhållanden. (1913) Jordundersökningens betänkande nr. 1. Stockholm.
Lagerlöf, S. (1891) Gösta Berlings Saga. Stockholm.
Leisiö, T. (1995) Musik och identitet i finnskogarna. I Eles, H. (red) Skogsfinnar
och Finnskogen, Karlstad, s. 69-82.
Noreen, A. (1878) Ordbok öfver Fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands Älfdal.
Uppsala.
Sörlin, S. (1998) Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det
industriella genombrottet. Stockholm.
Talve,I. (1986) Skogsfinnarna och Finlands folkkultur. I Huovinen, S. (red), Värmlandsfinnar,
Om finnskogens historia och kultur, s. 65-80.
Tarkiainen, K. (1993) Finnarnas historia i Sverige 2. Helsingfors.
Wiklund, K.B. (1902) Finska språkets nuvarande utbredning i Värmland och Grue Finnskog.
Ymer, 22, s. 15-18.
FALNANDE SPRÅK 